Har idag varit med och planerat inför min systers bröllop, kanske inte deltog så mycket i planeringen, men jag var ändå där. Det är en oerhört bitterljuv känsla med alltsammans, jag är glad för parets skull men samtidigt rädd för att jag i och med giftermålet kommer mista henne. Att barriären mellan gift och ogift kommer att få oss att glida isär. Jag vet att det är barsnligt, men jag kan inte undgå att krama henne extra många gånger när vi ses ochvisa henne hur mycket jag tycker om henne.
I only want her to be happy, that's my only wish.

[Hade förövrigt den bästa kvällen på länge. Att först erhålla ett textmeddelande jag inte kunde låta bli att bli extra glad över och att sedan pumpa ut all energi på ett hårt pass för att upptäcka hur snabbt jag gör framsteg gjorde min kväll.]

picture: weheartit source: me (by dagenshoroskop)

Det finns så mycket idag som man inte vågar, så mycket man är rädd för och så mycket man undviker för att inte hamna i en situation som man inte behärskar av olika anledningar. Jag har flera rädslor, rädslor och saker jag undviker för allt i världen. Saker jag tror mig inte klarar av och situationer jag flera gånger påtalat mig själv att för allt i världen aldrig hamna i.

En av alla dessa rädslor är att alla mina vänner sviker mig, och jag står ensam kvar. Eller att jag aldrig träffar någon som är värd mig lika mycket som jag är värd honom. Jag är livrädd för att bara mista allt och inte veta vad jag ska göra, så pass rädd att jag i vissa stunder håller mig kvar vid det säkra istället för att prova något nytt. Även om jag vet att det nya skulle vara mycket bättre för mig. Eller att jag tappar all kontroll och bara struntar i allting. Att jag gör de saker och blir allt det jag alltid strävat efter att aldrig bli, eller göra. Att sluta bry mig. Rädslan i att aldrig ha kraften att orka kämpa dit mina mål uppfylls, mina drömmar, mitt liv, mitt allt. Att aldrig orka slutföra det jag påbörjat, hela min skolgång, och komma dit jag alltid velat och kämpat för att komma. Att aldrig få leva ut min dröm och njuta av den med hela min hjärta.

Det som jag är mest rädd för, och jag gång på gång blir påmind om i mina drömmar, är att de som jag håller mest av ska lämna mig. Lämna mig för att vandra iväg ifrån mig, ifrån alla och ifrån den värld vi lever i. Att inte finnas mer, för alltid. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända med mig om min mamma dog, om min pappa, mina syskon, min familj eller mina vänner lämnade mig för ett annat liv, för en annan tid. Så istället för att fronta det ofrånkomliga skjuter jag det ifrån mig, som med så mycket annat jag inte klarar av, som ett sätt att komma undan känslorna jag är så rädd för. Sorgen. Och det skrämmer mig att jag tar ett steg tillbaka när någon jag tycker om är på väg mot intet, istället för att vara med personen in i det sista och verkligen krama ut och ta vara på all tid som finns kvar innan döden knackar på. Att jag inte vågar säga farväl på ett värdigt sätt på grund av min egen egosim av att inte drabbas av sorg, som jag gör i vilket fall. Jag vet att det är fel och jag påminns, som sagt, alltid om det i mina drömmar. Så sent som igår natt dog min pappa och andra gånger har andra människor som jag inte kan tänka mig ett liv utan lämnat mig.
Vissa tolkar det som en nystart, att ett nytt kapitel är på ingång och att man är på väg att lämna det förflutna bakom sig. Medan jag tolkar det som en påminnelse om att jag måste se rädslan i vitögat och komma över den. Att inte vara så flyktig och vända kappan efter vinden så fort det gagnar mig, att inte vara så egoistisk gentemot mina medmänniskor, de jag håller av. Att visa uppskattning när det ännu inte är för sent.

Det här var väldit intimt och utelämnande, inser jag nu. Något jag i normala fall aldrig skulle delat med mig av. Men ibland måste man trotsa sina gränser och leva lite galet, inte alltid hålla på stadgarna man satt upp för sig själv, omöjliga att bryta. Läs igenom och begrunda, jag tror rätt och slätt att alla kan lära sig något av dessa rader.

"We stopped checking for monster under our bed because we realized they were inside us."

Det var en fin vårkväll i sena april, en kväll man kände med sig att tröskeln in i en varmare årstid var kommen, men ändå inte kunde sätta fingret på när man verkligen tilläts att stiga över. Om väntan var lång eller om det skulle ske de närmaste dagarna. Klockan var närmare elva när jag låste dörren om mina nära och begav mig på odeciderade äventyr, obestämda göromål i en tid som ännu inte var bestämd, med mina två fina pojkvänner. Pojk. Vänner. Jakob och Kaveh.

Vi träffades på en gata ingen av oss kände till och började vår vandring in i natten. Vi hamnade hos den ena av de två och spelade kort och skrattade och drack te och lärde oss hur man gör high five's på bästa sätt, ända tills vi blev alldeles vimmelkantiga av för lite sömn och timmarna hunnit springa iväg till fem. Då reste vi oss och gick ut för att andas in den klara förändringen som lekte i luften, den friska doften av vår och sommar sammanflätat till en, och leka i skuggorna. Efter inte många förbiflugna stunder av upplevelsen av att vi verkligen levde livet gick vi och hämtade färdmedel avsedda för två och skrattade och skrek, oberoendes av alla sömner som pågick innanför de avskärmande väggarna vi flög förbi, hela vägen till Roliasgatan 16. Kaveh på skateboard, Jakob på sadel och jag på styret. Framkomna till den avsedda avskedeskorsningen tog vi farväl i en då rosaskimrande stad och vandrade därefter åt olika håll, ensamma hem igen, stängde dörrarna om morgonen, tassade in på våra rum och drömde vidare.

6 timmar innan det nya året åt vi nyårsmiddag. 

Sedan satte vi oss på bussen mot obestämt destination.

Vi hamnade hos Robin.

I brist på annat ville vi föreviga kvällen med lite gruppbilder.

Och lite mer.

Sedan åkte vi till Dalvik (Jessica, Hanna, jag, Mathilda och Emilia)...

Och tillbaka igen


Tolvslaget skedde på en buss, det gjorde även nyårskyssen

När vi väl kom fram tittade de fortfarande på raketerna

Och efter raket-tittandet kom alla upp på dansgolvet och vi dansade tills vi var tvugna att åka hem.

Alla bilder är lånade av Emilia, som var den som sprang runt och tog mest bilder under kvällen. Mitt nyårsfirande blev lyckat och jag kan inte tänka mig bättre människor att ha firat in 2011 med! :)