Lätt att komma in i boken - första meningarna och sen var man fast. Ungdomlig. En del tänkvärda meningar och budskap. Ej filosofisk. Lättläst. Orealistisk. Hoppig story. Svårigheter med att hänga med i svängarna. Inte min typ av tjej, liv eller bok.

Osammanhängande. Obegriplig. Rå. Konstig. Annorlunda. Unik. Verkligheten rubbas. Den sitter kvar. Omöjlig att förutsäga. Spontan. Affektion. Värd att läsas.

 

Just nu upptas hela min tankeverksamhet av funderingar på status, utseende och livet. Dessutom ställer jag mig frågan vilken som är den rätta definationen av en så kallad "äkta vän". Om det står för en vän som gör allt för en eller om det är någon som ställer upp allt som oftast, när tid och ork finns till hands. Jag orkar inte famla i mörkret längre om saker som för mig varit så självklara tidigare. Det känns som att min värld faller samman mer och mer, bit för bit bryts av och smulas sönder till ovisshet som jag med alla medel försöker reda ut, avskärma mig ifrån eller bara acceptera. Dock verkar inget av dessa nämnda åtgärder fungera och jag tågar emot den spiral jag flera gånger mödosamt klättrat uppför tidigare. Om någon bara kom och drog ut orden från mig, kramade om mig och lät mig prata. Lät mig gråta ut på dess axel och sa att allt kommer att bli bra, oavsett vad. Lät mig dela med mig av mitt inre och försöka få mig att må bättre. Jag vill inte tillbaka dit jag varit så många gånger förut, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. 

Jag vet inte vem ni är, men jag råder er som envisas med att läsa den här tråkiga bloggen att sluta. Jag tänker inte uppdatera mer i annat fall än att reda ut mina tankar här längre. Jag har inget behov av att påvisa hur mycket tid jag lägger ner på träning, plugg eller att umgås med mina vänner. Jag tänker inte heller berätta om hur stolt jag är över mig själv när jag lyckats bemästra något personligt rekord, ska åka iväg på landslagsläger, fixat och donat i min walk-in-closet eller fått MVG på något prov etc., just därför att jag då får höra att jag skryter. Att jag skryter när jag berättar om mitt liv. Så, vem ni än är, the message is clear: Jag har inget intressant att dela med mig av så det är bara onödigt att ni lägger ner tid på att läsa det jag skriver.

There's something that I feel I need to say, but up 'til now I've always been afraid that you would never come around. And still I wanna put this out; you say you got the most respect for me but sometimes I feel you're not deserving of me. And still you're in my heart, but you're the only one.  

You're everything I thought you never were and nothing like I thought you could have been. But still you live inside of me, so tell me how that is.  

My head says, "Who cares?"
But then my heart whispers, "You do, stupid..."

Svart var tydligt ett genomgående tema, både på män som kvinnor, men att bryta av det svarta med dess kontrastfärg såhär var riktigt snyggt! Blir ju inte fulare av att klänningen Camilla Åstrand bär är to-die-for och att hon ser ut som en ängel. Hennes kavaljer, Viktor Barth-Kron, är inte mindre stilig.

Fullkomligt rådiggar dessa två damers klänningar. (Alexandra Dahlström och Pamela Bellafesta, om någon skulle undra.)

Tänkte mest påpeka Salem al Fakirs nya frisyr, med tre ord... Inte alls snyggt.. Parets outfits å andra sidan var för tråkiga för att kommenteras. (Okejdå, kan erkänna att jag diggar Caroline Lavenius klänning.)

Snyggt med bara ben och Sofi Fahrman är vacker som vanligt, här i en söt liten guldklänning. Förstår mig inte på hela den här vida-byxor-trenden. Speciellt inte dessa kjolbyxor Frida Fahrman har på sig.

En enkel look med kavaj som bryter av till det stiliga, by Markus Krunegård.

Elin Lanto med systern Ida, båda iklädda klänningar Ida har sytt. Ida Lantos klänning är helt enastående, så enkel men lika elegant och vacker på samma gång. Älska draperingen, det transparenta tyget varvat med täckande.

Kan inte se storheten i Elin Klings helvita outfit. Byxorna är gräsliga, förstår inte hur vida byxor är kapabla att komma upp på tapeten igen när det är så fula.

Elegant med hellång klänning och snyggt med asfaltsgrått till kastanjebrunt. Magnus Wistam och Efva Attling.

Enkelt, välklätt with a lot of class. Andreas Sjödin och frun Anna.

Vågat ( och vulgärt?) av Rebecca Simonsson, inte fult men inte heller snyggt. Vid sidan av den förutspådda snackisen skyms Linda Sundblad som lyckats riktigt bra. Om det inte vore för skorna (som påminner mig om Amelies skor, huvudkaraktären från filmen "Amelie från Montmartre") skulle jag höjt hennes klädval till skyarna! Eller, en mindre pösig jacka skulle nog gjort susen också.

Är helt förälskad i Musse Hasselvall och det enda jag kan sätta fingret på som var fel på hans outfit var avsaknaden av ett brett, riktigt mörkbrunt skärp.

Ida Pyk var chic i sin futuriska look, lyckades även matcha guld och silver riktigt bra.

Den absolut vackraste och graciösaste klänningen bars av Marina Kereklidou. Älskar hur hon har matchat champagne med svart, brunt och röda läppar. Pälskragen är sedan pricket över i:et.

samtliga bilder är tagna från elle.

Du är en del av mig, du är min främsta förebild och den person jag aktar mest. Ditt skratt gör mig lycklig. Dina tårar får mig att må dåligt. Din självkritik får mig att vilja gå i bitar. Din lycka gör mig hel.

Jag vet inte om du inser innebörden av min kärlek till dig, hur varmt du ligger om mitt hjärta och hur lätt du påverkar min sinnesstämning och mitt humör. Om du är glad är jag glad, mamma. Om du är ledsen är jag ledsen.
Jag har aldrig träffat en människa som du, så genomgod och ärlig. Du säger vad du tycker och tänker, utan att vara förmer än någon annan. Utan att sätta dig eller de dina i främsta rum. Du är så osjälvisk och rättvis att det många gånger om får mig att vilja slita mitt hår. Du glömmer dig själv i en värld full av trassligheter, som du med hela din själ försöker reda ut.

Jag försöker påvisa dig din egen värdighet, men du viftar bort den. Med oförståelse om att Du kan vara lika mycket som alla andra. Lika viktig som de du försöker hjälpa. Jag förstår dig på den punkten, ty du har givit mig denna sociologiska egenskap att se andra. Viljan att hjälpa andra. Och strävan efter att alla ska må bra. Ty du, som jag, mår inte bra förrän alla runt omkring dig gör det. Oavsett vad det krävs. Jag vet det mamma, och det gör mig ont att du ska behöva gå igenom så mycket. Så mycket skit som du, trots din positivitet, inte alltid ser en ände på.

Du är den enda jag kan vara mig själv med, fullt ut. Den enda jag vågar visa alla mina knäppa egenskaper, och inte skämmas. Ty Du är Jag och Jag är Du. Alla de egenskaper jag äger, är en version av dina. Din envishet ligger hos mig, din vimsighet, din humor, dina värderingar, din bestämdhet, din produktivitet. Och så vidare. Mina egenskaper är dina, förstärkta eller försvagade.

Jag älskar dig mamma, och jag kunde inte önska mig någon bättre än Dig.

Every day I become a little bit more like my mother, and I couldn't be prouder!

I just want you to be happy again, darling. That's my only wish.

You always looked like, you were having such fun
You always were and you always will be,
the taller and the prettier one

People seemed to love you,
They gravitated towards you
That's why I started to hate you so much,
and I just completely ignored you

Kom bara närmre. Du ska få mitt hjärta.