Det var en fin vårkväll i sena april, en kväll man kände med sig att tröskeln in i en varmare årstid var kommen, men ändå inte kunde sätta fingret på när man verkligen tilläts att stiga över. Om väntan var lång eller om det skulle ske de närmaste dagarna. Klockan var närmare elva när jag låste dörren om mina nära och begav mig på odeciderade äventyr, obestämda göromål i en tid som ännu inte var bestämd, med mina två fina pojkvänner. Pojk. Vänner. Jakob och Kaveh.

Vi träffades på en gata ingen av oss kände till och började vår vandring in i natten. Vi hamnade hos den ena av de två och spelade kort och skrattade och drack te och lärde oss hur man gör high five's på bästa sätt, ända tills vi blev alldeles vimmelkantiga av för lite sömn och timmarna hunnit springa iväg till fem. Då reste vi oss och gick ut för att andas in den klara förändringen som lekte i luften, den friska doften av vår och sommar sammanflätat till en, och leka i skuggorna. Efter inte många förbiflugna stunder av upplevelsen av att vi verkligen levde livet gick vi och hämtade färdmedel avsedda för två och skrattade och skrek, oberoendes av alla sömner som pågick innanför de avskärmande väggarna vi flög förbi, hela vägen till Roliasgatan 16. Kaveh på skateboard, Jakob på sadel och jag på styret. Framkomna till den avsedda avskedeskorsningen tog vi farväl i en då rosaskimrande stad och vandrade därefter åt olika håll, ensamma hem igen, stängde dörrarna om morgonen, tassade in på våra rum och drömde vidare.