Det finns så mycket idag som man inte vågar, så mycket man är rädd för och så mycket man undviker för att inte hamna i en situation som man inte behärskar av olika anledningar. Jag har flera rädslor, rädslor och saker jag undviker för allt i världen. Saker jag tror mig inte klarar av och situationer jag flera gånger påtalat mig själv att för allt i världen aldrig hamna i.

En av alla dessa rädslor är att alla mina vänner sviker mig, och jag står ensam kvar. Eller att jag aldrig träffar någon som är värd mig lika mycket som jag är värd honom. Jag är livrädd för att bara mista allt och inte veta vad jag ska göra, så pass rädd att jag i vissa stunder håller mig kvar vid det säkra istället för att prova något nytt. Även om jag vet att det nya skulle vara mycket bättre för mig. Eller att jag tappar all kontroll och bara struntar i allting. Att jag gör de saker och blir allt det jag alltid strävat efter att aldrig bli, eller göra. Att sluta bry mig. Rädslan i att aldrig ha kraften att orka kämpa dit mina mål uppfylls, mina drömmar, mitt liv, mitt allt. Att aldrig orka slutföra det jag påbörjat, hela min skolgång, och komma dit jag alltid velat och kämpat för att komma. Att aldrig få leva ut min dröm och njuta av den med hela min hjärta.

Det som jag är mest rädd för, och jag gång på gång blir påmind om i mina drömmar, är att de som jag håller mest av ska lämna mig. Lämna mig för att vandra iväg ifrån mig, ifrån alla och ifrån den värld vi lever i. Att inte finnas mer, för alltid. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända med mig om min mamma dog, om min pappa, mina syskon, min familj eller mina vänner lämnade mig för ett annat liv, för en annan tid. Så istället för att fronta det ofrånkomliga skjuter jag det ifrån mig, som med så mycket annat jag inte klarar av, som ett sätt att komma undan känslorna jag är så rädd för. Sorgen. Och det skrämmer mig att jag tar ett steg tillbaka när någon jag tycker om är på väg mot intet, istället för att vara med personen in i det sista och verkligen krama ut och ta vara på all tid som finns kvar innan döden knackar på. Att jag inte vågar säga farväl på ett värdigt sätt på grund av min egen egosim av att inte drabbas av sorg, som jag gör i vilket fall. Jag vet att det är fel och jag påminns, som sagt, alltid om det i mina drömmar. Så sent som igår natt dog min pappa och andra gånger har andra människor som jag inte kan tänka mig ett liv utan lämnat mig.
Vissa tolkar det som en nystart, att ett nytt kapitel är på ingång och att man är på väg att lämna det förflutna bakom sig. Medan jag tolkar det som en påminnelse om att jag måste se rädslan i vitögat och komma över den. Att inte vara så flyktig och vända kappan efter vinden så fort det gagnar mig, att inte vara så egoistisk gentemot mina medmänniskor, de jag håller av. Att visa uppskattning när det ännu inte är för sent.

Det här var väldit intimt och utelämnande, inser jag nu. Något jag i normala fall aldrig skulle delat med mig av. Men ibland måste man trotsa sina gränser och leva lite galet, inte alltid hålla på stadgarna man satt upp för sig själv, omöjliga att bryta. Läs igenom och begrunda, jag tror rätt och slätt att alla kan lära sig något av dessa rader.

"We stopped checking for monster under our bed because we realized they were inside us."