Det finns så mycket idag som man inte vågar, så mycket man är rädd för och så mycket man undviker för att inte hamna i en situation som man inte behärskar av olika anledningar. Jag har flera rädslor, rädslor och saker jag undviker för allt i världen. Saker jag tror mig inte klarar av och situationer jag flera gånger påtalat mig själv att för allt i världen aldrig hamna i.

En av alla dessa rädslor är att alla mina vänner sviker mig, och jag står ensam kvar. Eller att jag aldrig träffar någon som är värd mig lika mycket som jag är värd honom. Jag är livrädd för att bara mista allt och inte veta vad jag ska göra, så pass rädd att jag i vissa stunder håller mig kvar vid det säkra istället för att prova något nytt. Även om jag vet att det nya skulle vara mycket bättre för mig. Eller att jag tappar all kontroll och bara struntar i allting. Att jag gör de saker och blir allt det jag alltid strävat efter att aldrig bli, eller göra. Att sluta bry mig. Rädslan i att aldrig ha kraften att orka kämpa dit mina mål uppfylls, mina drömmar, mitt liv, mitt allt. Att aldrig orka slutföra det jag påbörjat, hela min skolgång, och komma dit jag alltid velat och kämpat för att komma. Att aldrig få leva ut min dröm och njuta av den med hela min hjärta.

Det som jag är mest rädd för, och jag gång på gång blir påmind om i mina drömmar, är att de som jag håller mest av ska lämna mig. Lämna mig för att vandra iväg ifrån mig, ifrån alla och ifrån den värld vi lever i. Att inte finnas mer, för alltid. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända med mig om min mamma dog, om min pappa, mina syskon, min familj eller mina vänner lämnade mig för ett annat liv, för en annan tid. Så istället för att fronta det ofrånkomliga skjuter jag det ifrån mig, som med så mycket annat jag inte klarar av, som ett sätt att komma undan känslorna jag är så rädd för. Sorgen. Och det skrämmer mig att jag tar ett steg tillbaka när någon jag tycker om är på väg mot intet, istället för att vara med personen in i det sista och verkligen krama ut och ta vara på all tid som finns kvar innan döden knackar på. Att jag inte vågar säga farväl på ett värdigt sätt på grund av min egen egosim av att inte drabbas av sorg, som jag gör i vilket fall. Jag vet att det är fel och jag påminns, som sagt, alltid om det i mina drömmar. Så sent som igår natt dog min pappa och andra gånger har andra människor som jag inte kan tänka mig ett liv utan lämnat mig.
Vissa tolkar det som en nystart, att ett nytt kapitel är på ingång och att man är på väg att lämna det förflutna bakom sig. Medan jag tolkar det som en påminnelse om att jag måste se rädslan i vitögat och komma över den. Att inte vara så flyktig och vända kappan efter vinden så fort det gagnar mig, att inte vara så egoistisk gentemot mina medmänniskor, de jag håller av. Att visa uppskattning när det ännu inte är för sent.

Det här var väldit intimt och utelämnande, inser jag nu. Något jag i normala fall aldrig skulle delat med mig av. Men ibland måste man trotsa sina gränser och leva lite galet, inte alltid hålla på stadgarna man satt upp för sig själv, omöjliga att bryta. Läs igenom och begrunda, jag tror rätt och slätt att alla kan lära sig något av dessa rader.

"We stopped checking for monster under our bed because we realized they were inside us."

Många uppfattar mig som en väldigt blyg person medan andra anser mig vara väldigt framåt och en person som tycks ta för sig av det hon anser att hon är berättigad till. Det är min bild av det hela i alla fall. Det finns nog många olika objektiva versioner, men jag tänkte ge er min version. Vem jag är och vem jag vill vara.


Mitt (officiella) namn är Ottilia. Ottilia Ann Birgitta Stridh Gustavsson. Jag tycker om mitt namn, det speglar den jag är och den jag vill vara. Liksom namnet är jag ovanlig, en sort för mig själv och det vill jag också förbli. Jag vill sticka ut ur mängden, inte vara som alla andra. Tolka det hur du vill, positivt eller negativt, men (i de flesta) fall är det positivt - enligt min mening. Youre original, cannot be replaced.

Det dröjde länge innan jag kunde acceptera den jag är, faktiskt ända tills jag började gymnasiet och insåg att alla de sanningar jag försökt pränta i mig faktiskt stämde - att man duger som man är.

När jag var mindre var jag en riktig drömmare, både i teoretisk och praktisk bemärkelse. Jag drömde om nätterna och analyserade på dagarna. Därför uppfattades jag som en väldigt tyst och blyg tjej, som inte tycktes göra en fluga förnär. Jag sa inte så mycket just därför att jag, samtidigt som jag var extremt osäker, ansåg det roligare att analysera människors olika beteenden och handlingar än att själv bidra till konversationerna. Och trots att jag aldrig var ensam kunde det vara jobbigt ibland att alltid vara den som tänkte så mycket, att vara den som inte var som alla andra.

Det faktum att jag ansåg det vara negativt att vara den avvikande hyenan i flocken, har jag så gott som kommit över. Jag har, trots mina ynka sexton år, varit med om mycket som fått min världsbild att förändrats. Och som en lärdom av alla erfarenheter har jag dragit slutsatsen att ingen är den andre lik och att man ska se sig själv som en möjlighet istället för en börda. Det finns så mycket livet har att ge, så varför blunda för möjligheterna, av naiviteten om att du själv inte duger - och missa dem?

Trots att jag kommit mil från min bardoms inskränkthet har jag aldrig kommit ifrån den jag en gång var, det finns alltid spår som avslöjar det man kanske helst av allt vill förtränga. Hur mycket man än försöker. Med det konstaterandet vill jag ge ton av att jag fortfarande är den där drömmande personen som allt som oftast analyserar det jag upplever och gör - även om jag inte på långa vägar är lika enfaldig som jag var då.


Min drömmande sida har gett mig mål, saker som jag vill uppnå. Den har gett mig en mening med livet. Och jag är fast besluten att uppnå allt det jag drömmer om. Jag har redan bevisat att jag inte bara har viljan att förändra, utan också är kapabel till att göra det. Att jag med min envishet kan nå hur långt som helst. För det är just vad hela mitt liv har gått ut på, envishet inför att lyckas. Lyckas vara bäst och lyckas duga.

Jag är snart i mål med det jag kanske allra helst velat, det jag strävat efter utan kännedom. Att våga vara mig själv. Inte bara med en, utan med alla. Oavsett vem personen jag umgås med är. För jag vet att ifall jag bara frigör mig ifrån alla de begränsningar jag har på mig själv och slutar bry mig om vad folk tycker och tänker om mig, kommer att jag att bli oslagbar.

Min dröm är att lyckas. Lyckas vara Ottilia. Ottilia Stridh Gustavsson, och vara lycklig med det.