Du är en del av mig, du är min främsta förebild och den person jag aktar mest. Ditt skratt gör mig lycklig. Dina tårar får mig att må dåligt. Din självkritik får mig att vilja gå i bitar. Din lycka gör mig hel.

Jag vet inte om du inser innebörden av min kärlek till dig, hur varmt du ligger om mitt hjärta och hur lätt du påverkar min sinnesstämning och mitt humör. Om du är glad är jag glad, mamma. Om du är ledsen är jag ledsen.
Jag har aldrig träffat en människa som du, så genomgod och ärlig. Du säger vad du tycker och tänker, utan att vara förmer än någon annan. Utan att sätta dig eller de dina i främsta rum. Du är så osjälvisk och rättvis att det många gånger om får mig att vilja slita mitt hår. Du glömmer dig själv i en värld full av trassligheter, som du med hela din själ försöker reda ut.

Jag försöker påvisa dig din egen värdighet, men du viftar bort den. Med oförståelse om att Du kan vara lika mycket som alla andra. Lika viktig som de du försöker hjälpa. Jag förstår dig på den punkten, ty du har givit mig denna sociologiska egenskap att se andra. Viljan att hjälpa andra. Och strävan efter att alla ska må bra. Ty du, som jag, mår inte bra förrän alla runt omkring dig gör det. Oavsett vad det krävs. Jag vet det mamma, och det gör mig ont att du ska behöva gå igenom så mycket. Så mycket skit som du, trots din positivitet, inte alltid ser en ände på.

Du är den enda jag kan vara mig själv med, fullt ut. Den enda jag vågar visa alla mina knäppa egenskaper, och inte skämmas. Ty Du är Jag och Jag är Du. Alla de egenskaper jag äger, är en version av dina. Din envishet ligger hos mig, din vimsighet, din humor, dina värderingar, din bestämdhet, din produktivitet. Och så vidare. Mina egenskaper är dina, förstärkta eller försvagade.

Jag älskar dig mamma, och jag kunde inte önska mig någon bättre än Dig.

Every day I become a little bit more like my mother, and I couldn't be prouder!