Många uppfattar mig som en väldigt blyg person medan andra anser mig vara väldigt framåt och en person som tycks ta för sig av det hon anser att hon är berättigad till. Det är min bild av det hela i alla fall. Det finns nog många olika objektiva versioner, men jag tänkte ge er min version. Vem jag är och vem jag vill vara.


Mitt (officiella) namn är Ottilia. Ottilia Ann Birgitta Stridh Gustavsson. Jag tycker om mitt namn, det speglar den jag är och den jag vill vara. Liksom namnet är jag ovanlig, en sort för mig själv och det vill jag också förbli. Jag vill sticka ut ur mängden, inte vara som alla andra. Tolka det hur du vill, positivt eller negativt, men (i de flesta) fall är det positivt - enligt min mening. Youre original, cannot be replaced.

Det dröjde länge innan jag kunde acceptera den jag är, faktiskt ända tills jag började gymnasiet och insåg att alla de sanningar jag försökt pränta i mig faktiskt stämde - att man duger som man är.

När jag var mindre var jag en riktig drömmare, både i teoretisk och praktisk bemärkelse. Jag drömde om nätterna och analyserade på dagarna. Därför uppfattades jag som en väldigt tyst och blyg tjej, som inte tycktes göra en fluga förnär. Jag sa inte så mycket just därför att jag, samtidigt som jag var extremt osäker, ansåg det roligare att analysera människors olika beteenden och handlingar än att själv bidra till konversationerna. Och trots att jag aldrig var ensam kunde det vara jobbigt ibland att alltid vara den som tänkte så mycket, att vara den som inte var som alla andra.

Det faktum att jag ansåg det vara negativt att vara den avvikande hyenan i flocken, har jag så gott som kommit över. Jag har, trots mina ynka sexton år, varit med om mycket som fått min världsbild att förändrats. Och som en lärdom av alla erfarenheter har jag dragit slutsatsen att ingen är den andre lik och att man ska se sig själv som en möjlighet istället för en börda. Det finns så mycket livet har att ge, så varför blunda för möjligheterna, av naiviteten om att du själv inte duger - och missa dem?

Trots att jag kommit mil från min bardoms inskränkthet har jag aldrig kommit ifrån den jag en gång var, det finns alltid spår som avslöjar det man kanske helst av allt vill förtränga. Hur mycket man än försöker. Med det konstaterandet vill jag ge ton av att jag fortfarande är den där drömmande personen som allt som oftast analyserar det jag upplever och gör - även om jag inte på långa vägar är lika enfaldig som jag var då.


Min drömmande sida har gett mig mål, saker som jag vill uppnå. Den har gett mig en mening med livet. Och jag är fast besluten att uppnå allt det jag drömmer om. Jag har redan bevisat att jag inte bara har viljan att förändra, utan också är kapabel till att göra det. Att jag med min envishet kan nå hur långt som helst. För det är just vad hela mitt liv har gått ut på, envishet inför att lyckas. Lyckas vara bäst och lyckas duga.

Jag är snart i mål med det jag kanske allra helst velat, det jag strävat efter utan kännedom. Att våga vara mig själv. Inte bara med en, utan med alla. Oavsett vem personen jag umgås med är. För jag vet att ifall jag bara frigör mig ifrån alla de begränsningar jag har på mig själv och slutar bry mig om vad folk tycker och tänker om mig, kommer att jag att bli oslagbar.

Min dröm är att lyckas. Lyckas vara Ottilia. Ottilia Stridh Gustavsson, och vara lycklig med det.