Just nu upptas hela min tankeverksamhet av funderingar på status, utseende och livet. Dessutom ställer jag mig frågan vilken som är den rätta definationen av en så kallad "äkta vän". Om det står för en vän som gör allt för en eller om det är någon som ställer upp allt som oftast, när tid och ork finns till hands. Jag orkar inte famla i mörkret längre om saker som för mig varit så självklara tidigare. Det känns som att min värld faller samman mer och mer, bit för bit bryts av och smulas sönder till ovisshet som jag med alla medel försöker reda ut, avskärma mig ifrån eller bara acceptera. Dock verkar inget av dessa nämnda åtgärder fungera och jag tågar emot den spiral jag flera gånger mödosamt klättrat uppför tidigare. Om någon bara kom och drog ut orden från mig, kramade om mig och lät mig prata. Lät mig gråta ut på dess axel och sa att allt kommer att bli bra, oavsett vad. Lät mig dela med mig av mitt inre och försöka få mig att må bättre. Jag vill inte tillbaka dit jag varit så många gånger förut, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. 

Jag vet inte vem ni är, men jag råder er som envisas med att läsa den här tråkiga bloggen att sluta. Jag tänker inte uppdatera mer i annat fall än att reda ut mina tankar här längre. Jag har inget behov av att påvisa hur mycket tid jag lägger ner på träning, plugg eller att umgås med mina vänner. Jag tänker inte heller berätta om hur stolt jag är över mig själv när jag lyckats bemästra något personligt rekord, ska åka iväg på landslagsläger, fixat och donat i min walk-in-closet eller fått MVG på något prov etc., just därför att jag då får höra att jag skryter. Att jag skryter när jag berättar om mitt liv. Så, vem ni än är, the message is clear: Jag har inget intressant att dela med mig av så det är bara onödigt att ni lägger ner tid på att läsa det jag skriver.