Januari och jag tränade konstant. Började på ny kula och bestämde mig för att året skulle bli det bästa jag någonsin varit med om. Jag tränade inför JVM som gick av stapeln i Augusti och höjdpunkterna var utskicken med nya 6-veckors-scheman från coacherna. Min mobilräkning kan helt och hållet skyllas på Simons existens, och vi hördes av flera gånger per dag.

Februari och jag såg fram emot skolavslutningen. Vi planerade URM, tuneringen som skulle hållas månaden efter, i vår del av region. Jag vigde mitt liv åt frisbeen och kunde inte sluta träna. Åkte till Örebro och inledde mitt första förhållande, som tog slut innan jag ens visste ordet av det.

Mars och tuneringen ägde rum i Idrottshuset här i Jönköping. Var busig och stack ut mitt i natten, firade att det var helg med fina vänner och spelade dagen därpå frisbee som att ingenting hade hänt. Kom över killen som funnits på min näthinna sedan 2 år tillbaka och hittade någon ny att vila ögonen på. En som, tyvärr, ville mer än jag och som nu, tyvärr, har gett upp hoppet.

Maj och skolan började sakta men säkert ta knäcken på mig. Jag orkade inte engagera mig och jag sköt upp varenda prov och inlämning. Var sjuk på viktiga dagar och skolkade för att hinna utföra träningen jag planerat in. Jag var deprimerad och mina vänner visste inte hur de skulle tackla det, de försökte och jag visade mig vara oemottaglig emot deras respons. Åkte till Kreta en vecka och längtade för första gången hem ifrån en utomlandssemester.

Juni och jag gjorde bara det som var absolut nödvändigt i skolväg. Tränade lika mycket som förr och var konstant trött. Hatade filmer för att jag, hur mycket jag än försökte, inte kunde hålla ögonen öppna genom dem. Jag somnade på varenda lektion (mina lärare ansåg det inte vara en sak att be om ursäkt för, utan tycktes istället ta det med ro och förståelse). Jag fyllde 16 och tyckte att jag nu var stor nog att ta egna beslut. Skolavslutningen var det vackraste och sorgligaste jag någonsin upplevt och efter en veckas sommarlov började jag jobba.

Juli och jag jobbade konstant, 8 timmar varenda dag plus 2 timmars restid. Gick upp klockan 06 och kom hem tio timmar efter. Stod och svettades inomhus bland disk, mat och pengar medan mina vänner låg på stranden och brände färg. Jag längtade till volleybollnäten och lade på mig av all korv, mackor och godis. Mina dagar följde samma mönster av jobb, träning och sömn och jag började inse att mitt beslut av att jobba 4 veckor utan avbrott inte var det bästa för mig. Blev tröttare och tröttare för var dag och såg mer än någonsin fram emot JVM månaden efter. Stukade foten på en löptur i skogen och var rädd att jag inte skulle komma iväg på resan jag sett fram emot.

Augusti och jag åkte till Heilbronn (Tyskland) på JVM:et som genomsyrat alla mina tankar och handlingar under årets gång. Resan var perfekt och jag trivdes som fisken i vattnet, kom nämare mina frisbee-vänner och visade mig vara mer än bara ett namn. Vi slutade på en 5:e plats efter en hektisk vecka full med presterande och bra spel, efter att ha blivit utslagna i kvartsfinalen av mästarna. Blev utnämnda till mästerskapets snyggaste dam-lag och åkte hem med flera erfarenheter rikare. Efter ännu lite mer slit på restaurangen började jag gymnasiet, vilket blev ett välkomnat avsnitt i mitt liv. Samhäll-språk med härliga klasskompisar.

September och jag älskade min klass. Träffade Hanna som kom att bli den jag klickade bäst med i klassen, något jag är oerhört glad över. Skolan genomsyrade allt vad jag tog mig för och jag trivdes alldeles för bra. Arbetet började trappas av och så gjorde även frisbeen. Återupptäckte istället gymmet och drog med mina vänner för att, till dem, dela med mig av kunskaperna jag besatt. (Jag fick en laptop från skolan, och min lycka var total. Till skillnad från mina prestationer som i och med det blev sämre.)

Oktober och jag åkte på en rolig tunering med nya bekantskaper, spelandes i Örebros lag, där vi även spelade oss till en tredjeplats. Sköt undan prestationsångesten från studierna och började använda mantrat "Lev livet", vilket jag försökte göra så gott jag kunde. Jag shoppade som en galning och kunde inte gå förbi ett skyltfönster utan att lägga märke till skapelserna, än mindre gå ut ifrån en butik utan ännu ett föremål i mina ägor. Jag såg allt som investeringar och min gaderob fylldes på mer än behövligt. Skrev anställning på Hasses på sjökanten, för att där jobba varannan helg. Men efter 2 dagar lyste de med sin frånvaro och jag orkade inte lägga någon notis på det.

November och kylan som täckte landet kunde inte leta sig in mellan värmen jag kände i och med glädjen jag fick från min nyfunna vän. Jag var glad, stark och öppen för bekantskaper. Jag skrattade dagarna i ända och vågade inte fundera på när lyckan skulle ta slut. Jag levde livet och dansade med fina vänner på helgerna, utvecklade min stil och önskade kunna gå i tunnare kläder.

December och jag hittade tillbaka till frisbeen, och efter ännu en tunering i lyckans tecken försatte jag mig själv i oförståelse om varför jag tagit ett uppehåll från den. Räknade ner dagarna till julavslutningen och började handla julklappar gjorde jag också, allt för att få så mycket av stämningen jag saknat åren innan. Blev inringd till Mäster Gudmunds Källare och jobbade mycket på julbord. Började även inse hur lyckligt lottad jag var som hade en sådan vän som jag hittat i Hanna, som förstod mig så på varje punkt och accepterade mig för den jag var. Återupptog också intresset för astrologi och blev förundrad över hur min personlighet var ett typexempel på mitt sjärntecken. Julen var underbar och nyårsfirande med snygga, härliga tjejer ett mer än bra avslut på året!