Råkar vara så att Ottilia är väldigt kluven idag, men vad kan man förvänta sig när det är femton dagar till jul och himlen blir mörkare för var dag?

Ena halvan är upp över öronen förtjust i sitt liv och allt vad det har att erbjuda, hur bra det har artat sig. Medan den andra inte på långa vägar kan dela glädjen utan istället går och grämer sig för allt hon inte har.

De förstår inte varandra, de där två, och när de ska försöka sammarbeta slutar det oftast i kaos och förvirring. Förvirring som tränger igenom alla barriärer och visar sig på ytan. Trots det hårda arbetet med att få dem att stanna där inne, utan någon utomståendes vetskap om dem, tar de ibland mod till sig och bryter alla hinder jag byggt upp.

Jag vill så gärna glädja mig över allt bra som händer nu, men det går inte. Det som grämer mig är för påtagligt och för stort att jag inte bara kan ta det med en klackspark och strunta i det. Jag vill, men jag kan inte.