Har startat ny blogg. Ni hittar den här och den handlar om träning och hälsa. Ses där!

Hej vänner. Jag lever, mår bra. Äter, sover, dricker. Tränar, pluggar, lever livet. Tänker för mycket på saker jag försöker att inte tänka på och är inne på facebook för mycket. Spelar wordfeud, äger och förlorar lite om vartannat. Livet är en fest och jag är medelpunkten, eller hon som sitter i soffan och iakttar - det beror på vilken sida jag vaknat på. Ville mest säga att jag inte gått under jorden. Har en annan blogg jag uppdaterar på, men den är naken sårbar och väldigt skör. Vet inte om ni skulle klara av att läsa den.

(Jag älskar dig.)

Lätt att komma in i boken - första meningarna och sen var man fast. Ungdomlig. En del tänkvärda meningar och budskap. Ej filosofisk. Lättläst. Orealistisk. Hoppig story. Svårigheter med att hänga med i svängarna. Inte min typ av tjej, liv eller bok.

Osammanhängande. Obegriplig. Rå. Konstig. Annorlunda. Unik. Verkligheten rubbas. Den sitter kvar. Omöjlig att förutsäga. Spontan. Affektion. Värd att läsas.

 

Just nu upptas hela min tankeverksamhet av funderingar på status, utseende och livet. Dessutom ställer jag mig frågan vilken som är den rätta definationen av en så kallad "äkta vän". Om det står för en vän som gör allt för en eller om det är någon som ställer upp allt som oftast, när tid och ork finns till hands. Jag orkar inte famla i mörkret längre om saker som för mig varit så självklara tidigare. Det känns som att min värld faller samman mer och mer, bit för bit bryts av och smulas sönder till ovisshet som jag med alla medel försöker reda ut, avskärma mig ifrån eller bara acceptera. Dock verkar inget av dessa nämnda åtgärder fungera och jag tågar emot den spiral jag flera gånger mödosamt klättrat uppför tidigare. Om någon bara kom och drog ut orden från mig, kramade om mig och lät mig prata. Lät mig gråta ut på dess axel och sa att allt kommer att bli bra, oavsett vad. Lät mig dela med mig av mitt inre och försöka få mig att må bättre. Jag vill inte tillbaka dit jag varit så många gånger förut, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. 

Jag vet inte vem ni är, men jag råder er som envisas med att läsa den här tråkiga bloggen att sluta. Jag tänker inte uppdatera mer i annat fall än att reda ut mina tankar här längre. Jag har inget behov av att påvisa hur mycket tid jag lägger ner på träning, plugg eller att umgås med mina vänner. Jag tänker inte heller berätta om hur stolt jag är över mig själv när jag lyckats bemästra något personligt rekord, ska åka iväg på landslagsläger, fixat och donat i min walk-in-closet eller fått MVG på något prov etc., just därför att jag då får höra att jag skryter. Att jag skryter när jag berättar om mitt liv. Så, vem ni än är, the message is clear: Jag har inget intressant att dela med mig av så det är bara onödigt att ni lägger ner tid på att läsa det jag skriver.

There's something that I feel I need to say, but up 'til now I've always been afraid that you would never come around. And still I wanna put this out; you say you got the most respect for me but sometimes I feel you're not deserving of me. And still you're in my heart, but you're the only one.  

You're everything I thought you never were and nothing like I thought you could have been. But still you live inside of me, so tell me how that is.  

My head says, "Who cares?"
But then my heart whispers, "You do, stupid..."

Eller...? Vem är jag mest lik?

Svart var tydligt ett genomgående tema, både på män som kvinnor, men att bryta av det svarta med dess kontrastfärg såhär var riktigt snyggt! Blir ju inte fulare av att klänningen Camilla Åstrand bär är to-die-for och att hon ser ut som en ängel. Hennes kavaljer, Viktor Barth-Kron, är inte mindre stilig.

Fullkomligt rådiggar dessa två damers klänningar. (Alexandra Dahlström och Pamela Bellafesta, om någon skulle undra.)

Tänkte mest påpeka Salem al Fakirs nya frisyr, med tre ord... Inte alls snyggt.. Parets outfits å andra sidan var för tråkiga för att kommenteras. (Okejdå, kan erkänna att jag diggar Caroline Lavenius klänning.)

Snyggt med bara ben och Sofi Fahrman är vacker som vanligt, här i en söt liten guldklänning. Förstår mig inte på hela den här vida-byxor-trenden. Speciellt inte dessa kjolbyxor Frida Fahrman har på sig.

En enkel look med kavaj som bryter av till det stiliga, by Markus Krunegård.

Elin Lanto med systern Ida, båda iklädda klänningar Ida har sytt. Ida Lantos klänning är helt enastående, så enkel men lika elegant och vacker på samma gång. Älska draperingen, det transparenta tyget varvat med täckande.

Kan inte se storheten i Elin Klings helvita outfit. Byxorna är gräsliga, förstår inte hur vida byxor är kapabla att komma upp på tapeten igen när det är så fula.

Elegant med hellång klänning och snyggt med asfaltsgrått till kastanjebrunt. Magnus Wistam och Efva Attling.

Enkelt, välklätt with a lot of class. Andreas Sjödin och frun Anna.

Vågat ( och vulgärt?) av Rebecca Simonsson, inte fult men inte heller snyggt. Vid sidan av den förutspådda snackisen skyms Linda Sundblad som lyckats riktigt bra. Om det inte vore för skorna (som påminner mig om Amelies skor, huvudkaraktären från filmen "Amelie från Montmartre") skulle jag höjt hennes klädval till skyarna! Eller, en mindre pösig jacka skulle nog gjort susen också.

Är helt förälskad i Musse Hasselvall och det enda jag kan sätta fingret på som var fel på hans outfit var avsaknaden av ett brett, riktigt mörkbrunt skärp.

Ida Pyk var chic i sin futuriska look, lyckades även matcha guld och silver riktigt bra.

Den absolut vackraste och graciösaste klänningen bars av Marina Kereklidou. Älskar hur hon har matchat champagne med svart, brunt och röda läppar. Pälskragen är sedan pricket över i:et.

samtliga bilder är tagna från elle.